Alla har rätt att vara den de är och att utvecklas efter sin förmåga. Det är en grundprincip hos familjen Save-Jeppsson, med plats för barn både med och utan funktionshinder.

FAMILJELIV. Cyklar i olika storlekar, i trädgården ligger leksaker, ett fordon modell större står parkerat framför huset i Ramlösa. Att här bor en familj med många barn, går inte att ta miste på.
När jag ringer och avtalar tid med Britt Save, så säger hon:— Okej, men då måste ni träffa hela vår underbara familj. Annars går det inte att förstå, det blir bara konstigt.
För visst undrar man. Här är ett par, Britt Save och maken Anders Jeppsson, med 35 års erfarenhet av funktionshindrade barn. Hur orkar man först ge sina egna tre söner med funktionshinder en bra uppväxt och sedan dessutom ta hand om andra barn med speciella behov?
Men efter några timmar hos familjen Save-Jeppsson är det inte konstigt längre, de är ganska lika de flesta andra familjer. Fast extra välorganiserade och med ovanligt stark sammanhållning.19 barn har de haft hand om totalt i olika långa perioder, biologiska, adopterade, familjehemsplacerade. Alla har de inte kontakt med fortfarande, men de flesta. Nu finns sex familjehemsplacerade barn och ungdomar i huset.

Redan på 70-talet tog Britt och Anders emot sitt första fosterbarn. När det sedan stod klart att deras egna söner hade ett funktionshinder ville de bidra till att ge andra funktionshindrade barn en bra start i livet.
— Det har blivit en livsuppgift och vårt stora intresse.

När vi träffas har hela familjen precis kommit hem från en resa till Kanarieöarna. Tolv personer med vuxna söner, alla barn och mormor som är 85. Med på resan var också Britts bror och hans familj.
— Alla har sin uppgift, sitt ansvarsområde, när vi reser. Karim ser efter mormors kryckor, Fredrik som är världens bästa barnvakt tar hand om Robin, Anders har hand om allas pass och biljetter.
Medan vi sitter i soffan kommer och går små och stora, hälsar och pratar en stund. Britt och Anders berättar:
När de först träffades hade Britt redan sonen Karim, som då var tre år. Att han hade en funktionshinder visste man inte förrän senare.

För snart 30 år sedan föddes Kristofer som nu sitter bredvid oss i soffan och berättar om sin vardag i radhuset som han delar med yngre brodern Fredrik och om sitt jobb i den dagliga verksamheten på Kubiken.
— Vi har ett schema vi följer, vi jobbar med data, med bild, går ut och promenerar.

Kristofer gillar också att gå på bio och gör det ofta med sin ledsagare. Nu planerar han för sin 30-års fest. Att Kristofer hade ett funktionshinder var uppenbart redan när han var riktigt liten, men länge fick familjen höra att det var en förlossningsskada.
— Kristofer är den som har haft det jobbigast, med utvecklad autism. Men han är oftast glad och positiv och hade han inte haft sitt funktionshinder så hade han varit en riktig festprisse, säger Britt.
Några år senare föddes Fredrik. Först när han var i skolåldern fick familjen förklaringen. Alla tre pojkarna har samma genetiska störning, fragile X, en vanlig orsak till psykisk utvecklingsstörning. Att den fanns i släkten på Britts sida visste man inte och att alla barnen får den är ovanligt. I Karims fall är det mycket lindrigt, i Kristofers tydligare.
Radhuset har Britt och Anders köpt till pojkarna eftersom de inte tyckte att de hade det bra i sitt boende, var och en för sig. I radhuset har de sina egna rum, de har gemensamma utrymmen, de har varandra. Men den modellen passade inte riktigt in i kommunens mallar och Britt har fått kämpa för att få den hjälp sönerna behöver.
— Jag är väldigt envis. Det har varit tufft, men nu börjar vi få rätsida på det.
Fredrik jobbar på ett hunddagis och har en egen hund, Molly.
— Jag är bra på att ta hand om både hundar och barn, jag är bra på att ta ansvar, förklarar han.
Hunden Molly har varit på annat håll under semestern, men nu har Tommy och Karim hämtat hem henne. Tommy kom till familjen som fosterbarn i 12-års åldern och när han var 20 ville han att Anders och Britt skulle adoptera honom.
— Tänk att få bli utvalda som föräldrar på det sättet. Det är något fantastiskt.
Tommy, som själv inte har något funktionshinder, har fått en speciell kompetens hemifrån och har valt att utbilda sig till elevassistent. Nu jobbar han på gymnasiesärskolan på Filborna.
— Jag tycker om att jobba med människor, säger han.
Det är också Anders förklaring till att han omskolat sig från elektrikerjobbet och nu är slöjdlärare på halvtid på särskolan på Fredriksdal, parallellt med jobbet i hemmet. Han svarar nej på frågan, om det inte blir för mycket.
— Då hade jag ju inte fortsatt. Det har blivit en livsstil och jag ångrar mig inte en sekund.
Men det kräver vissa speciella egenskaper. Intresset för människor, envisheten och organisationsförmågan har vi redan nämnt. Det behövs också stresstålighet, och så förmåga att ge kärlek och värme.
Köket är en central punkt i huset. På väggarna hänger bilder på barn som bott här tidigare och barn som bor här nu. Där finns stora almanackan, i den skrivs allt som ska göras in.
— Det som inte står där gäller inte.
I köket finns också köksschemat. Alla har sin köksdag med sysslor som att duka och ställa in i diskmaskinen. Att sköta sin tvätt själv när man bli stor tillräckligt är också regel.
— Den dag man flyttar härifrån så kan man de bitarna. Den sociala träningen är vår styrka.
Den får man genom livet med varandra och genom att få ta ansvar. Det är en del, men det räcker inte.
— Varje barn måste få vad just det barnet behöver. Alla behöver vara ensamma med någon av oss ibland, få en stund för sig själv.
Britt är utbildad till barnskötare, men arbetar hemma på heltid med barnen och fosterbarnen.
— Jag har successivt skaffat mig mer och mer kunskap och erfarenhet av handikapp och funktionshinder.
I soffan sitter också Sandra 17 år, som har bott hos familjen i fyra år. "En riktig toppentjej", säger Britt. Jämnåriga Sabina har fått halsfluss och vilar på ovanvåningen, men tittar ner en stund. "En annan toppentjej", säger Britt. Hon har bott här sedan hon var riktigt liten. Nu går flickorna i samma klass i särskolan och är som systrar är mest.
— Vi är kompisar för det mesta, men bråkar ibland.
I familjen ingår också Marcus som är 13 år och även han bott här sedan han var mycket liten. Marcus har inget funktionshinder. "Han har en oerhörd social kompetens, det ska han verkligen ha beröm för".
Så finns här Hampus som är 12, Josef som är tio och Robin som är sex. Josef och Robin leker, far in och ut i rummet, kramas och brottas lite i soffan. Robin är allas lillebror.
— Robin ska bo här tills han blir vuxen. Han är vår lycka, en riktig liten prins.
Anders och Britt har nu båda fyllt 50 och tänkte därför noga innan de bestämde sig för att ännu en gång ta emot ett så litet barn som Robin. De kom fram till att de fortfarande orkar göra allt det där som man vill göra när ett barn växer upp. Både Robin och Josef har Downs syndrom. "Josef är också en liten prins, det är de allihop", säger Britt.
Hon tycker sällan det är jobbigt med barnen. Det som är slitsamt kan istället vara kontakterna med olika myndigheter, ibland fungerar det, ibland inte, då måste man kämpa för rättigheter. Anders Jeppsson och Britt Save svarar både ja och nej på frågan om det har blivit lättare att leva med funktionshindrade barn nu, jämfört med för 35 år sedan.
— De syns mer i samhället, samhället har blivit öppnare. Men det finns för många beslutsfattare som fortfarande inte har tillräcklig kunskap om funktionshindrades behov. 

Hela artikeln finns att läsa på HD.se

http://hd.se/familjeliv/2007/01/12/plats-att-vaexa-och-utvecklas/